Idag känns allt väldigt jobbigt. Jag kanske kommit till insikt att allt är förändrat. Att ingenting kommer bli som det var förut.

Det är dags att bygga upp nya drömmar. Förr var jag bäst på att stå och planera, planera en massa för framtiden. Det har långsamt försvunnit. Jag undrar varför? Är det för att man blir äldre och lär sig att allt inte blir som man vill? Jag är så van med att kämpa, verkligen kämpa för att lyckas. Jag brukar också lyckas allt som oftast. Gångerna jag misslyckas är när jag själv inte kunnat påverka. Men jag undrar. Har alla de senaste årens motgångar gjort att jag inte längre kan drömma på samma sätt som förr. Är det bra eller är det dåligt? Eller behövs det bara lite medgångar för att jag ska kunna börja drömma igen?

Jag vill att tårarna ska sluta. Jag vill vara glad igen. Hela jag, inte bara utsidan.